Vinternatt
Värme, den stora varma lyser på himmelen.
Att se på henne gör ont.
Trofast leker med de små, de har blivit så stora.
Gläfs, tänder i pälsen, den minsta gnyr.
Kärlek, glädje, lek, gläfs.
Hon den stora varma värmer upp de kalla vita.
Snart borta, måste vandra vidare.
Nya marker, nya byten. Flocken vandrar ständigt.
Harmori, fullständig lycka. Svansen viftar upphetsat.
Den lille smyger, biter i min svans.
Trofast kommer fram och nosar på mig,
jag lägger mig på rygg o gnyr, han lägger sina tänder om min mun.
Slickar, viftar på svans, lycklig, glad.
Följer honom alltid, vart han än går följer jag.
Trofast.
Flocken börjar yla, här är vi, vi är lyckliga, vi är här!
Gemenskap, ständig värme.
Trofast och några fler ger sig ut på jakt.
Snart ska här ätas!
Vinternatt 5
Fientlighet i luften, vibbrerande spänning.
Flocken är rädd. Panik och förvirring.
Valparna! Valparna är med Vitöra.
Trofast trampar oroligt omkring.
Vinden är arg, otroligt arg. Hon kastar det kalla vita vilt omkring sig.
Kylan är bitande genom pälsen.
Måste fly, måste springa!
Men valparna är så små!
De små lurviga gnyr,
de har svårt att ta sig fram i det kalla vita.
Lyan är täckt av det kalla vita, omöjlig att ta sig in i.
Flocken trycker sig mot valparna,
kärlek, obeskrivlig kärlek.
Närhet, trofasthet.
Flocken, mitt liv.
Valparna är vår framtid!
Måste skyddas, måste hålla ihop!
Vinternatt 4
De små luktar så gott. Så små, så oskuldsfulla.
Dukelt ljus i lyan. Granris på marken gör det mjukt.
Trofast tittar in genom dess öppning. Hälsar med ett gny.
Jag stryker mitt huvud mot hans kind. Så tryggt, så välkomnande.
De andra är på jakt. Hela flocken är glada åt de små som kommit.
Allt vill vara med och fostra.
Utanför sjunger flocken om en lyckad jakt.
Snart skall vi alla få smaka.
Vinternatt 3
Tassarna värker av ansträngningen att springa.
Där bak hörs ljudet av hundarna. Trofast springer bredvid, i hans mun hänger en död fågel.
Blod fläckar hans vita päls röd.
Ett högs skott ekar mellan träden.
Hjärtat dunkar hårt. Vit rök bolmar ur nosen.
Det kalla vita är djupt, det går inte lika snabbt som för Troftast.
Ylande ekar mellan träden. Hopp.
Hundarna tvekar. Backar.
Trygghet. Hopp.
Styrka i kroppen. Trofast ylar tacksamt.
Flocken, älskade flock!
Trygghet. Snart kan valparna födas.
Nosar, viftande svansar. glädje gläfs!
Tillsammans igen, alla som en!
Fly till säker plats. Måste vandra. Ständig vandring.
Hunger biter i kroppen. Snart kan vi vila.
Vinternatt2
Han går där framför mig, ljudlöst och graciöst. Min älskade trofaste. Han smälter in i landskapet, hans päls har samma färg som det kalla vita.
I fjärrran hörs örnens skri, mina tassar är trötta. Men så lång väg att gå, flocken väntar på oss.
Magen gör ont, de små sparkar där inne. Jag stannar och nosar på den, det rör sig där inne.
Han kommer fram till mig och stryker sin nos mig min kind. Jag slickar på honom och gnyr.
Kom gläfser han och ser bort. I det kalla vita syns hans spår, och jag följer honom. Som alltid följer jag honom.
Fotokälla:
http://media.photobucket.com/image/tv%2525C3%2525A5%20vargar%20i%20vinternatt/malungsfors/vargar/varg30.jpg
Vinternatt
Skogen är tyst, månen lyser stark i natt och alla hennes små stjärnor glimmar med henne.
Det knastrar under tassarna, kallt mellan tårna. Vitrök bolmar från min mun. Han ser på mig och gläfser lite.
Jag stryker min kind tillgivet mot hans och viftar på min svans. Han gläfser igen och hoppar lekfullt runt i snön.
Så mycket som borde göras, så långa vägar att gå. Men jag leker med honom, min trofaste.
Omkring mig yr det kalla vita, jag gläfser också. Frihet känns bra.
Inom mig gror vår framtid, mina valpar kommer snart.
Han stannar upp, sätter sig ned. Nosen mot månen, yl som ekar över skogarna. Jag stämmer in i hans glädjes sång. Vi är här, var är ni?
Långt bort i öster ekar flockens svar, Vi är här, kom till oss!
Långa vägar att gå, han ser på mig med sina djupa visa ögon. Dags att gå. Han reser sig och börjar vandra, jag följer honom. Vart han än går, följer jag honom. Alltid.
(bilden kommer från min soclog-blogg. http://vargdotter.soclog.se)
