5. Drömvandring

 ”Jake! Jake! Var är du?” Kvinnan ropade oroligt och sprang omkring på gården till det lilla huset. Hon letade vid klätterträdet och den lilla bäcken. De var hennes sons favorit platser, han brukade alltid hålla till där. Vinden lekte i hennes långa bruna hår och hennes gröna ögon såg sig oroligt omkring.
”Jake svara mig när jag ropar!” Hennes hjärta bultade hårt. Hade den harmlöse pojkens bror dragit iväg honom på ännu mer oroligheter? Patric var en hopplös pojke. Han lyssnade inte på någon och struntade ofta i att göra sina sysslor. Men egentligen kunde han inte klandras, pojkarnas pappa var hopplös. Han red ofta iväg på korståg med de andra soldaterna och kunde vara borta flera månader. Hennes söner saknade en strikt uppfostran från en fadersfigur och hon kände hur hon höll på att tappa greppet om dem.
”Jake!” Hennes röst var nästan arg. Vinden tog tag i hennes tunna klänning och hon kände hur huden knottrade sig.
”Mamma!” En liten sexårig pojke med brunt stretande hår, kom springande från den stora ängen på andra sidan bäcken. Han bar en lång ärvd sandfärgad tunika och grönfärgade bomullsbenkläder.
”Mamma!” Pojken hade klara gröna ögon som lyste som smaragder i vårsolen.
”Jake var har du hållit hus? Jag har varit så orolig! Var är din bror?” Kvinnan sprang fram till pojken och lyfte upp honom i sin famn. Pojken såg på sin mor med uppspärrade ögon och funderade en stund.
”Patric blev en hund!” Sade pojken tillslut och kramade om sin mamma.
”Han jagade mig och slickade på mig!” Pojken skrattade till vid minnet av den blöta tungan och drog handen över ansiktet.
”Den va blöt!”
Kvinnan såg oförstående på pojken. Vad talade hennes arma pojke om för galenskap? Hon såg ut över ängen som om hon förväntade sig att något skulle komma rusande genom det höga gräset.
Hon såg på sin son, hans kinder var alldeles rosiga och nästippen en aning röd.
”Var är din bror? Sluta prata strunt!” Hennes röst var sträng. Hon satte ned pojken på gräset och knäppte en knapp på tunikan och tog fram en huvudbonad ur förklädet som hängde över hennes bomullsklänning. Hon tryckte ned den över sonens huvud.
Pojken såg på sin mor med en hundvalps liknande blick och skakade sedan på huvudet. Hans bror hade faktiskt förvandlats till en hund, han förstod inte hur det gått till. Men han var säker på vad han sett. Men hans mor verkade tro att han talade osanning.
”Mamma!” Plötsligt traskade en annan pojke genom det höga gräset. Pojken var sex år gammal med brunt stretande hår och gröna smaragdliknande ögon. En nästan exakt kopia av den förste pojken. Men pojken som promenerade ut genom gräset hade inte en trasa på kroppen. Han skrattade och sprang fram till sin mamma som såg på sin son i förskräckelse.
”Var är dina kläder Patric!?” Utbrast hon och tog av sig en kappa som hon bar och virade in sin son i det värmande tyget.
”Mamma jag fryser inte!” Skrattade pojken och sprang runt med kappan om sin kropp.
”Var är dina kläder Patric!?” Frågade modern strängt och tog tag om sin sons armar.
”Borta!” Svarade pojken och började jaga sin bror som skrattande sprang iväg till klätterträder för att fly undan från sin vilde bror. Modern suckade och såg på sina söner med ett leende. Hur hopplösa de än skulle komma bli kunde hon inte hysa några arga känslor emot dem. De var trots allt hennes söner.
Hon såg upp på deras lilla trästuga, hon var så lycklig över vad hennes man lyckats bygga med sina egna händer. Den lilla timmerstugan var tätad och tålde alla sorters väder. På hustaket hade det börja växa mossa och ogräs. Men hon tyckte att det gav huset personlighet. Hon såg åter på sina söner, Jake satt uppe i trädet och skrattade åt sin bror vars klättringsegenskap inte alls kunde mätas med sin brors överlägsenhet.
Hon skakade på huvudet och gick bort till tvättlinan för att ta ned tvätten som torkat under dagen. Glatt hummade hon på en liten melodi och plockade upp en flätad korg att lägga sin tvätt i.

Ännu en ny dröm.
”Jake kom igen! Spring ikapp med mig i skogen! Jag vet att du kan förvandla dig också, du är bara för feg för att erkänna. Det är inget fel med att vara annorlunda.” En tolvårig Patric knuffade lekfullt till sin bror där de satt på en liten kal plätt mitt på ängen. Detta var deras hemliga gömställe. Ingen kände till platsen, den var väl dold bland åkergräs och prästkragar.
”Jag är inte som du Patric! Förra gången höll jag nästan inte på att ta mig tillbaka igen!”
Jake kikade på sitt yngre jag och sin bror genom det höga gräset. Hjärtat bultade hårt i bröstet, det kändes konstigt att sitta där och se sig själv. Han studerade de lika kläder de bar, sandfärgade tunikor och bomullsbenkläder. De såg fattig ut, men trots det var de välmående. De var smutsiga i ansiktet och på händerna, deras hår var ovårdade och stod åt alla håll. Jake tog sig närmare så tyst han kunde för att lyssna på samtalet.
”Jake va inte så feg! Det blir kul, jag lovar att om du kommer först till gläntan så ska du få min efterätt i två veckor!” Jake såg velande på sin bror, han ville gärna ha efterätten eftersom han visste att de skulle få en varsin kola efter kvällsmiddagen.
Han fingrade på kanten på sin tunika och funderade intensivt. Patric satt hela tiden och viskade små påståenden om hur mjuk och god kolan skulle vara.
”Okej, okej!” Sade den bekymrade pojken tillslut och reste sig upp.
”Men vi lämnar kläderna här, mor blir tokig om vi kommer hem med ännu fler söndertrasade kläder! Det är dyrt att köpa och tar lång tid att göra!” Patric tjöt glatt och slängde av sig kläder på mindre än en minut och stod där helt näck. Jake var tvungen att generat se bort, han visste att det bara var ett minne men han ville trots det varken se sig själv eller sin bror nakna.
”Sist den till gläntan är ett skogstroll!” Skrattade Patric och började springa. Jake såg efter sin bror där han rusade genom de höga gräset spritt språngande naken, han var tvungen att le. Men plötsligt slängde sig pojken huvudstupa framåt. Jake såg förskräckt efter sin bror, men plötsligt omringades den unge Patric utav ett bländande vitt sken som nästa förblindade Jake.
  När han äntligen kunde se igen såg han ut över det höga gräset, men han kunde inte se den dumme pojken någonstans. Han såg sig istället efter sitt yngre jag och fick se honom stå där lika naken som hans bror tidigare varit. Plötsligt möttes deras blickar. Jake spärrade upp ögonen, de annars så gröna ögonen hade förändrats till djupt blåa ögon med en rödflammande strimma som omringade pupillerna. Hans yngre jag flinade retsamt och började sedan springa i en ofattbar hastighet. Det bländande vita skenet omringade den unge kroppen och snart kunde Jake inte se honom längre.
  När hans ögon åter kunde se var hans yngre jag borta. Jake såg sig omkring efter både honom och hans bror men de fanns inte där att finna. Han lyssnade intensivt efter minsta ljud, men ingenting fanns att höra. Förvirrat suckade han och satte sig ned på gräset. Han hade knappt upptäckt själv att han rest sig upp då Patric försvunnit iväg utöver ängen.
  Plötsligt fångade hans blick något i ögonvrån och han vred sig hastigt om. Han möttes utav en brun förvuxen unghund, den spände musklerna och morrade dovt. Vinden lekte lätt i den tjocka pälsen och vargen visade sina sylvassa tänder. Jake skyggade skräckslaget undan, det här kunde omöjligt vara ett minne. Han hade ju aldrig träffat sig själv i verkligheten. Han granskade vargen ingående och frös till när han upptäckte dess ovanliga ögon. De var blåa med rödkantade pupiller.
”Det är sant! Jag är en av dem!” Utbrast han och Vargen började morra intensivare och såg misstänksamt på sin mänsklige skepnad.
Jake upptäckte plötsligt att hans minnen hade återplacerats i hans huvud. Han var varg och hade alltid varit det. Han hade fötts till en människa som hade förmågan att förvandlas till en varg efter behag. Han var farlig, odödlig och hade förmågan att inte åldras. Så det var därför han inte hade förändrats någonting utseendemässigt sedan han kommit till Blodriddarna. Han var tjugoett år gammal men såg fortfarande ut att vara nitton. Det var inte normalt. Han såg på vargen, den såg på honom med nyfikna ögon. Det strålade mystik och vishet ur de ovanliga ögonen och vargen smög sig försiktigt fram emot honom.
Han höjde sin hand försiktigt, pulsen rusade i kroppen och han kände hur hans hand darrade. Vad det än var för en dröm så var han villig att följa den fullt ut. Var den än tog honom.
Han drog efter andan när han kände den kalla nosen under hans hand. Vargen morrade dovt när han darrande smekte hunden över huvudet.
”Nu vet jag vem jag är!” Sade han högt och såg in i vargens ögon. Han blev hypnotiserad av dess mystiska kraft och hans huvud blev snurrigt. Ögonlocken kändes plötsligt ofantligt tunga och han var tvungen att lägga sig ned.
”Är min drömvandring redan slut?” Frågade han vargen som såg på honom med en överlägsen blick. Jake gäspade och såg på vargen en sista gång innan han slog igen ögonlocken och somnade tungt.

 

Jag har alltid undrat varför jag har så svårt att hitta kärleken, visst jag är kräsen när det gäller killar men vem är inte det? Jag har försökt gå på enbart personlighet, och jag har gått på utseende, men varje gång har jag satt stopp för det efter bara några få träffar. Varje gång undrar jag varför jag gör detta? Vad är fel på mig?

Nu har jag börjat inse att mina tidigare misslyckanden verkligen har satt sina spår, jag har börjat bli osäker både på mig själv och de killar jag träffar. Jag är skadad, det var länge sedan jag träffade en kille som fick mitt hjärta att galoppera och min puls att rusa. Kommer jag någonsin uppleva samma känsla igen med en kille? eller har mina misslyckanden skadat mig så svårt att jag aldrig igen kommer kunna vara kär på riktigt? Vilken kille vill ha en tjej som inte fungerar ordentligt? Det är ju som om man skulle köpa en skadad häst bara för att man tycker synd om den.

Vad är det för fel på mig egentligen?
Jag försöker verkligen! Men varken mitt hjärta eller min hjärna fungerar som det ska.
Folk tycker inte om att jag säger det, men jag känner mig seriöst hjärtlös, känslolös.

Om man famlar i mörkret, i en labyrint utan ficklamapa, hur ska man lösa problemet?
Om man som jag står på klippavsattsen farligt vinglandes, mellan evigt mörker och lycka, hur löser man problemet?

När blev kärlek så svårt?

En novell jag skrev till en tävling. Den gick inte vidare så tänkte ja kunde publicera den här =)

---

Månen lyste starkt på himlavalvet. I trädens kronor lekte vinden, viskandes från träd till träd.
En kappa fladdrar till i vinden och skrämda ögon ser sig omkring. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andetagen ökar. Intensivt spanar hon in i mörkret. Gömmer sig hennes älskade där ute i skuggorna?
Det var nästan midnatt, de hade bestämt träff ute på en enslig plats i skogen. Det knakade under hennes fötter när hon vände sig om, känslan av iakttagelse fick henne att snurra ett varv.
”David?” Hennes röst darrade och rädslan fyllde henne. Tänk om det inte var David som gömde sig där ute i mörkret? Hon visste att de inte borde ses, speciellt inte ikväll när månen var full. Hennes älskades mörka begär var som starkast ikväll. Men hon brydde sig inte. Även om han var en mörkrets tjänare så fanns det ingen ondska i honom. Han hade tagits av mörkret mot sin vilja.
 En gren knakade till bakom henne och skräckslaget vände hon sig om. En bit bort på den lilla skogsvägen stod han, hennes älskade. Hennes hjärta tog ett extra skutt. Ikväll var han oemotståndligt vacker. Vinden lekte i hans stretiga hår och månen fick hans mörka ögon att brinna.
”Victoria.” Hans röst klingade i natten, så varm och kärleksfull. Hur kunde en sådan underbar varelse vara så ond?
”Jag har saknat dig!” Sa hon med darrande röst. Hon ville springa fram till honom och krama om honom. Men hennes osäkerhet fick henne att stå kvar.
Han började gå emot henne. Hon hade alltid förundrats över hans förmåga att röra sig ljudlöst. Hon såg på honom när han stannade framför henne. Hon trevade efter hans händer och fann dem, de var varma jämte mot hennes kalla. Hon såg upp på honom. Hans mörka ögon såg drömmande på henne. Trots att det var fullmåne verkade han ha kontroll över sitt begär av att ta henne till den mörka sidan.
”Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig. Änglar hör inte hemma i mörkret!” Han såg djupt in i hennes ögon och kramade om henne. Hans värme och doft svepte in henne i ett behagligt täcke.
”Jag är ingen ängel, jag är bara människa.” Viskade hon samtidigt som hon kramade om honom hårt.
”Din härskare kräver att du tar med dig människor över till den mörka sidan! Hur länge tror du att våran kärlek kommer kunna hållas hemlig ifrån honom?” Hennes röst darrade, hon kände hur tårarna försökte tränga sig ut ur hennes ögon
 Hon såg på hans sorgsna ansikte. Hon kände att han granskade hennes tankar och minnen.
”Jag skulle aldrig kräva något sådant av dig min älskade!” Viskade han och lutade sin panna mot hennes, han såg in i hennes oskuldsfulla ögon. Hon undrade varför han älskade henne så mycket som han gjorde. Varför var hon så speciell? En tår började rulla ned för hennes kind och han fångade upp den med sitt finger.
Hon såg på honom igen och han fångade hennes ansikte i sina händer. Hennes kinder var rosiga utav kylan och hon förstod att han kunde se rädslan och förvirringen i hennes ögon.
”Jag vill inte leva utan dig, men jag kan inte kräva av dig att komma med mig!”
Fler tårar föll för hennes kinder. Förståelsen gick sakta upp för henne, hon hade kallats hit för ett farväl. Inte en återförening.
 Hon slet sig ur hans grepp och backade undan ett steg. Skräckslaget funderade hon över sina alternativ. Vad var egentligen David för något? Hon hade sett honom hypnotisera tonårsflickor med bara blicken och lura in dem i skuggorna för att sedan försvinna spårlöst. Var hon redo att skada andra för att kunna vara med honom? Mannen som fick hennes själ att hålla samman? Om han försvann, hur skulle hon då kunna överleva?
”Snälla älskade, gråt inte!” Hans sorg var hennes, hon snyftade ohejdligt.
”Jag älskar dig!” Fick hon tillslut fram och hon slängde sig in i hans famn.
”Jag älskar dig också!” Han kysste hennes hår och andades in hennes underbara doft.
 Hon såg upp på honom, men tvekade. Men han hade läst hennes tankar. Han lutade sig ned mot henne och lät sina läppar snudda vid hennes. Hon tryckte sig mot honom och sökte hans trygghet. Han såg på hennes tårfyllda ögon och kysste henne. Hennes hjärta galopperade. Hon lät sina händer leka i hans hår. Hans muskulösa kropp tryckte sig mot hennes. Hon visste att hon aldrig skulle överleva ett liv utan honom. Han hade präntat in en del av sig inom henne, om han gick skulle hon blöda till döds.
Han slutade kyssa henne, hon öppnade sina slutna ögon och såg in i hans vänliga ack så skrämmande ögon.
”Okej..” Viskade hon fram.
”Okej?” Han såg förvånat och skrämt på henne.
”Jag kan inte existera utan dig.” Hon höll ett krampaktigt tag om hans armar. Den kalla höstkylan kunde inte nå henne när hon var med honom. Alla bekymmer verkade väldigt små så länge de två hade varandra. Kunde hon skada andra om hon var med honom? Världen är ingen vacker plats och överallt finns ondska. Varför skulle hon vara tvungen att tillhöra de goda när det enda hon levde för fanns på en annan sida? Vem bestämmer vilka som är goda och vilka som är onda? Hon såg beslutsamt på honom.
”Ödet tog oss hit, det måste finnas en anledning. Du kan inte förändra det du är, men jag kan.” Hon torkade tårarna. Hon kunde se hur han tvekade och försökte överväga något annat alternativ. Hon undrade hur hon skulle förändras som person, han hade tagits emot sin vilja, hon skulle frivilligt vandra in i skuggornas djupa mörker.
”Är du säker?” Frågade han efter en tids tystnad. Hon nickade och han tog henne i sin famn. Hans ansikte var precis vid hennes. Hans andedräkt så inbjudande varm och hennes så isande kylig. Han tog tag i hennes armar och hans grepp hårdnade.
”Se in i mina ögon!” Hans röst var hotfull och skrämmande, så olik hans varma och vänliga. Hon tvekade av rädsla men såg sedan in i hans ögon. Hon kände sig dåsig i huvudet och det snurrade omkring henne. Hon fokuserade på hans ansikte och tänkte endast på sin kärlek till honom.
Plötsligt kysste han henne intensivt. Hon kysste honom tillbaka och kyla svepte sig omkring henne. Det började bli svårt att andas och skräcken grep tag i henne, hon ville skrika.
”Jag älskar dig!” Viskade hans sjungande röst.
”Jag älskar dig!” Svarade hon darrande. De kysste varandra igen.
Det blev mörkt omkring dem.

Skogen stod tyst och tom. En fågel lyfte från en gren. Vinden leker i trädens kronor.
Totalt tystnad.
Flickan och pojken är borta.

 

Ulv befinner sig i det andra Nu som han kommer till när han sover. Han kan springa snabbare än den snabbaste hjort och fälla en uroxe alldeles själv; och när han vaknar är han iallafall lika hungrig som om han inte alls hade dödat något byte.
Den här gången är han en liten unge igen. Han är kall och våt, hans mor och far och hans flockbröder ligger stilla  i dyn och andas inte. Det var det Stora Våta som hade gjort det. Det kom forsande medan Ulv var ute och undersökte sluttningen.
Han sätter nosen i vädret och ylar.
På andra sidan om det Snabba Våta kommer en varg, det kommer för att rädda honom!
Ulv hoppar och skuttar vilt för att välkomna honom. Sedan blir han plötsligt osäker. Det är en väldigt konstig varg. Den luktar som en halvvuxen hanne, men den luktar som andra djur också, den går på bakbenen, och den har ingen svans!
Men den har ändå samma ljusa klara ögon som en varg, och det finns något inom den som liknar honom själv. Han har hittat en ny flock-bror. En flock-bror som aldrig någonsin kommer överge honom..

Ulv vaknade med ett ryck.
Han var tillbaka på det glidande trädet. Nedtryckt under det otäcka hjortskinnet skumpade han fram över det Ljusa Mjuka Kalla. Han längtade tillbaka till det där andra Nu, där han var en liten unge igen och räddades av Långe Svanslös...

---

Älskar dessa böcker! Dem är så jävla bra! Dem fängslar mig så jag knappt kan slita mig förrän jag läst ut böckerna! Helt sjuukt!