5. Drömvandring

 ”Jake! Jake! Var är du?” Kvinnan ropade oroligt och sprang omkring på gården till det lilla huset. Hon letade vid klätterträdet och den lilla bäcken. De var hennes sons favorit platser, han brukade alltid hålla till där. Vinden lekte i hennes långa bruna hår och hennes gröna ögon såg sig oroligt omkring.
”Jake svara mig när jag ropar!” Hennes hjärta bultade hårt. Hade den harmlöse pojkens bror dragit iväg honom på ännu mer oroligheter? Patric var en hopplös pojke. Han lyssnade inte på någon och struntade ofta i att göra sina sysslor. Men egentligen kunde han inte klandras, pojkarnas pappa var hopplös. Han red ofta iväg på korståg med de andra soldaterna och kunde vara borta flera månader. Hennes söner saknade en strikt uppfostran från en fadersfigur och hon kände hur hon höll på att tappa greppet om dem.
”Jake!” Hennes röst var nästan arg. Vinden tog tag i hennes tunna klänning och hon kände hur huden knottrade sig.
”Mamma!” En liten sexårig pojke med brunt stretande hår, kom springande från den stora ängen på andra sidan bäcken. Han bar en lång ärvd sandfärgad tunika och grönfärgade bomullsbenkläder.
”Mamma!” Pojken hade klara gröna ögon som lyste som smaragder i vårsolen.
”Jake var har du hållit hus? Jag har varit så orolig! Var är din bror?” Kvinnan sprang fram till pojken och lyfte upp honom i sin famn. Pojken såg på sin mor med uppspärrade ögon och funderade en stund.
”Patric blev en hund!” Sade pojken tillslut och kramade om sin mamma.
”Han jagade mig och slickade på mig!” Pojken skrattade till vid minnet av den blöta tungan och drog handen över ansiktet.
”Den va blöt!”
Kvinnan såg oförstående på pojken. Vad talade hennes arma pojke om för galenskap? Hon såg ut över ängen som om hon förväntade sig att något skulle komma rusande genom det höga gräset.
Hon såg på sin son, hans kinder var alldeles rosiga och nästippen en aning röd.
”Var är din bror? Sluta prata strunt!” Hennes röst var sträng. Hon satte ned pojken på gräset och knäppte en knapp på tunikan och tog fram en huvudbonad ur förklädet som hängde över hennes bomullsklänning. Hon tryckte ned den över sonens huvud.
Pojken såg på sin mor med en hundvalps liknande blick och skakade sedan på huvudet. Hans bror hade faktiskt förvandlats till en hund, han förstod inte hur det gått till. Men han var säker på vad han sett. Men hans mor verkade tro att han talade osanning.
”Mamma!” Plötsligt traskade en annan pojke genom det höga gräset. Pojken var sex år gammal med brunt stretande hår och gröna smaragdliknande ögon. En nästan exakt kopia av den förste pojken. Men pojken som promenerade ut genom gräset hade inte en trasa på kroppen. Han skrattade och sprang fram till sin mamma som såg på sin son i förskräckelse.
”Var är dina kläder Patric!?” Utbrast hon och tog av sig en kappa som hon bar och virade in sin son i det värmande tyget.
”Mamma jag fryser inte!” Skrattade pojken och sprang runt med kappan om sin kropp.
”Var är dina kläder Patric!?” Frågade modern strängt och tog tag om sin sons armar.
”Borta!” Svarade pojken och började jaga sin bror som skrattande sprang iväg till klätterträder för att fly undan från sin vilde bror. Modern suckade och såg på sina söner med ett leende. Hur hopplösa de än skulle komma bli kunde hon inte hysa några arga känslor emot dem. De var trots allt hennes söner.
Hon såg upp på deras lilla trästuga, hon var så lycklig över vad hennes man lyckats bygga med sina egna händer. Den lilla timmerstugan var tätad och tålde alla sorters väder. På hustaket hade det börja växa mossa och ogräs. Men hon tyckte att det gav huset personlighet. Hon såg åter på sina söner, Jake satt uppe i trädet och skrattade åt sin bror vars klättringsegenskap inte alls kunde mätas med sin brors överlägsenhet.
Hon skakade på huvudet och gick bort till tvättlinan för att ta ned tvätten som torkat under dagen. Glatt hummade hon på en liten melodi och plockade upp en flätad korg att lägga sin tvätt i.

Ännu en ny dröm.
”Jake kom igen! Spring ikapp med mig i skogen! Jag vet att du kan förvandla dig också, du är bara för feg för att erkänna. Det är inget fel med att vara annorlunda.” En tolvårig Patric knuffade lekfullt till sin bror där de satt på en liten kal plätt mitt på ängen. Detta var deras hemliga gömställe. Ingen kände till platsen, den var väl dold bland åkergräs och prästkragar.
”Jag är inte som du Patric! Förra gången höll jag nästan inte på att ta mig tillbaka igen!”
Jake kikade på sitt yngre jag och sin bror genom det höga gräset. Hjärtat bultade hårt i bröstet, det kändes konstigt att sitta där och se sig själv. Han studerade de lika kläder de bar, sandfärgade tunikor och bomullsbenkläder. De såg fattig ut, men trots det var de välmående. De var smutsiga i ansiktet och på händerna, deras hår var ovårdade och stod åt alla håll. Jake tog sig närmare så tyst han kunde för att lyssna på samtalet.
”Jake va inte så feg! Det blir kul, jag lovar att om du kommer först till gläntan så ska du få min efterätt i två veckor!” Jake såg velande på sin bror, han ville gärna ha efterätten eftersom han visste att de skulle få en varsin kola efter kvällsmiddagen.
Han fingrade på kanten på sin tunika och funderade intensivt. Patric satt hela tiden och viskade små påståenden om hur mjuk och god kolan skulle vara.
”Okej, okej!” Sade den bekymrade pojken tillslut och reste sig upp.
”Men vi lämnar kläderna här, mor blir tokig om vi kommer hem med ännu fler söndertrasade kläder! Det är dyrt att köpa och tar lång tid att göra!” Patric tjöt glatt och slängde av sig kläder på mindre än en minut och stod där helt näck. Jake var tvungen att generat se bort, han visste att det bara var ett minne men han ville trots det varken se sig själv eller sin bror nakna.
”Sist den till gläntan är ett skogstroll!” Skrattade Patric och började springa. Jake såg efter sin bror där han rusade genom de höga gräset spritt språngande naken, han var tvungen att le. Men plötsligt slängde sig pojken huvudstupa framåt. Jake såg förskräckt efter sin bror, men plötsligt omringades den unge Patric utav ett bländande vitt sken som nästa förblindade Jake.
  När han äntligen kunde se igen såg han ut över det höga gräset, men han kunde inte se den dumme pojken någonstans. Han såg sig istället efter sitt yngre jag och fick se honom stå där lika naken som hans bror tidigare varit. Plötsligt möttes deras blickar. Jake spärrade upp ögonen, de annars så gröna ögonen hade förändrats till djupt blåa ögon med en rödflammande strimma som omringade pupillerna. Hans yngre jag flinade retsamt och började sedan springa i en ofattbar hastighet. Det bländande vita skenet omringade den unge kroppen och snart kunde Jake inte se honom längre.
  När hans ögon åter kunde se var hans yngre jag borta. Jake såg sig omkring efter både honom och hans bror men de fanns inte där att finna. Han lyssnade intensivt efter minsta ljud, men ingenting fanns att höra. Förvirrat suckade han och satte sig ned på gräset. Han hade knappt upptäckt själv att han rest sig upp då Patric försvunnit iväg utöver ängen.
  Plötsligt fångade hans blick något i ögonvrån och han vred sig hastigt om. Han möttes utav en brun förvuxen unghund, den spände musklerna och morrade dovt. Vinden lekte lätt i den tjocka pälsen och vargen visade sina sylvassa tänder. Jake skyggade skräckslaget undan, det här kunde omöjligt vara ett minne. Han hade ju aldrig träffat sig själv i verkligheten. Han granskade vargen ingående och frös till när han upptäckte dess ovanliga ögon. De var blåa med rödkantade pupiller.
”Det är sant! Jag är en av dem!” Utbrast han och Vargen började morra intensivare och såg misstänksamt på sin mänsklige skepnad.
Jake upptäckte plötsligt att hans minnen hade återplacerats i hans huvud. Han var varg och hade alltid varit det. Han hade fötts till en människa som hade förmågan att förvandlas till en varg efter behag. Han var farlig, odödlig och hade förmågan att inte åldras. Så det var därför han inte hade förändrats någonting utseendemässigt sedan han kommit till Blodriddarna. Han var tjugoett år gammal men såg fortfarande ut att vara nitton. Det var inte normalt. Han såg på vargen, den såg på honom med nyfikna ögon. Det strålade mystik och vishet ur de ovanliga ögonen och vargen smög sig försiktigt fram emot honom.
Han höjde sin hand försiktigt, pulsen rusade i kroppen och han kände hur hans hand darrade. Vad det än var för en dröm så var han villig att följa den fullt ut. Var den än tog honom.
Han drog efter andan när han kände den kalla nosen under hans hand. Vargen morrade dovt när han darrande smekte hunden över huvudet.
”Nu vet jag vem jag är!” Sade han högt och såg in i vargens ögon. Han blev hypnotiserad av dess mystiska kraft och hans huvud blev snurrigt. Ögonlocken kändes plötsligt ofantligt tunga och han var tvungen att lägga sig ned.
”Är min drömvandring redan slut?” Frågade han vargen som såg på honom med en överlägsen blick. Jake gäspade och såg på vargen en sista gång innan han slog igen ögonlocken och somnade tungt.